lördag 5 mars 2011

"Sexarbete" ställdes mot människohandel

Som sista seminarie under CSW valde vi ett med rubriken "Sex Work versus Human Trafficking". Rubriken fick oss förstås att ana oråd, men vi gick ändå dit med öppna sinnen. Moderatorn Ana Lita, doktor i bioetik på Bowling Green State University, konstaterar från början att det finns olika sätt att se på prostitution. Antingen kallar man allt för slavhandel, såsom CATW, eller så vill man reglera prostitutionen genom statsägda bordeller. Redan där sattes väl ribban för vad diskussionen skulle handla om.

Den första talaren - Frances Kissling, forskare på etik och reproduktion, University of Pennsylvania - bar två namnskyltar (!), då hon både fick representera sig själv och den frånvarande Charlotte Bunch. "Man ska respektera kvinnors val, men är de offer för människohandel så är det annorlunda", var budskapet. Frances pratar genomgående om sexarbete och att det är de som "arbetar" med detta som vet bäst...

Adele M Stan, feministisk journalist från Washington, pratade om att våra frågor blir kidnappade av den kristna högern, och blir så istället en moralisk fråga. Pressen måste påverkas och utbildas, så att prostituerade beskrivs med mer sympati, menade Adele.

Rachel Resnick, författare till den nyligen utgivna "Love Junkie: A Memoir" och grundare av "Writers On Fire". Hon beskrev sin egen historia med normalisering av sexhandel genom sin pojkvän som också var en hallick. Rachel hade dock inte själv varit prostituerad, men medgav att det lika gärna kunde har varit så. Hon berättade om sin resa från att för två år sedan haft åsikten att prostitution borde legaliseras till att hon numera är anhängare av den svenska modellen.

Michelle Chen, journalist och doktorand vid City University of New York, avslutade panelen genom att prata om sexarbete som en fackföreningsfråga. Enligt henne innebär den svenska modellen dels att man fråntar kvinnorna deras försörjning, men också att man sätter dem i fängelse. (sic!)

En lång kö av frågeställare radade upp sig när panelen var avslutad. Någon undrade var männens ansvar tagit vägen i frågan.
En ganska bedrövlig föreställning således, med en viss ljusglimt genom Rachel Resnicks tal, vilket Angela fick tillfälle att uttrycka personligen.

fredag 4 mars 2011

Antifeministisk hyllning av familjen

Såg en film på ett seminarie som hade titeln "Motherhood - The Greatest Work on Earth" som ägde rum på hotellet vi bor på, Beekman Tower. Den gjorde ingen glad, allra minst hoppfulla feminister på kamphumör! En regelrätt avrättning av individualismen och singellivet för kvinnor, som beskrevs som vägen till undergång för jorden och allt mänskligt liv, typ. Otäck statistik effektivt staplad som visade hur mycket elände som drabbar kvinnor som aldrig gifter sig, medan gifta par lever ett lyckligt liv med helst många barn som kvinnan är hemma hos. Länder såsom Ryssland, Japan och Italien framhölls som förebilder då de ger flera tusen dollar per barn som föds och i Ryssland även en 40% lön om kvinnan stannar hemma. Känns det igen? (Även om det svenska vårdnadsbidraget inte gör någon rik...) Att vi kvinnor inte längre har stora traditionella familjer som det stora målet med våra liv leder till ett socialt och moraliskt sönderfall! Att stärka familjen är lösningen på allt. Bara så ni vet.

torsdag 3 mars 2011

Girls Clubs är Afrikas motsvarighet till tjejjourerna

Hur stärker man flickor och unga kvinnor i Afrika? I Mozambique, Ghana och Kenya finns Girls Clubs, där flickor får ett eget utrymme för att prata om sina erfarenheter. Framför allt inom skolan förekommer ofattbart mycket våld mot flickor, men även pojkar. I Ghana och Kenya har över 80 % av eleverna utsatts för våld i sina lärmiljöer. Eftersom lärarna i så stor omfattning begår sexuella övergrepp försöker man inom ramen för projektet "Stop Violence Against Girls in School" arbeta direkt mot lärarfacken. Sharon Elliott på ActionAid International är ledare för detta projekt. Hon berättade även hur man försöker påverka medias rapportering av våld och övergrepp, där språket som används ofta har varit negativt och utlämnande mot de utsatta flickorna. En del av projektet riktar sig också mot skolorna, i form av hjälp med att ta fram "flickvänliga" skolplaner.
Dr Jenni Karlsson, Sydafrika, berättade vidare om situationen för tonårsmödrar. Från skolans sida ser man helst att flickor inte återvänder efter att de fött ett barn, för det innebär en skam för skolan. Skolorna tänker mer på sitt rykte än på flickornas framtid.

Från Uganda fick vi höra om den bedrövliga statistik som finns över flickors skolgång, där endast en tredjedel av alla flickor går ut grundskolan, jämfört med hälften av pojkarna. Sexuella tjänster i utbyte mot olika studieförmåner, även för examen på universitetsnivå, är ett oerhört problem. Ställer flickorna inte upp har de ingen chans.

Störst hopp inför framtiden ingav unga Grace Nanyonga, som i sitt hemland Uganda kallas för "the fish girl". Hon berättade hur hon som föräldralös med bara sex års skolgång tagit saken i egna händer. I sann entreprenöranda började hon röka och krydda fisk så att den skulle vara god och klar att äta utan vidare tillredning. Det blev en sådan succé att hon både kunde anställa och utveckla verksamheten, och hon är nu en känd ung företagare i Uganda. Grace hade fått stöd genom ett mentorskap och är nu själv en mentor för andra flickor. Hennes budskap var: "Om du ser stark ut så blir du inte lika sårbar."

tisdag 1 mars 2011

Morning Briefing för NGO:s

Varje dag hålls särskilda "morning briefings" för NGO:s, arrangerade av organisationen NGO CSW New York, för att vi ska hållas uppdaterade kring allt det officiella med förhandlingar och annat som rör Kvinnokommissionens arbete. Dagens möte gästades av María Luz Melon, Argentina, som är vice ordförande för kommissionens styrelse (kvinnan i lila längst till höger). Vi fick veta att 44 sidor förhandlingstext är klara, som går in i förhandlingar i slutet av veckan. I årets CSW deltar 1554 personer och 342 organisationer.

Vivian Pender, NGO CSW New Yorks ordförande, är den som håller i dessa möten.

Kvinnorättsaktivister från Iran fick återigen sitt seminarium saboterat

Även i år fick de modiga kvinnorättsaktivisterna från Iran sitt seminarium saboterat av två uppenbart regeringsvänliga kvinnor i slöja, som ville dokumentera det som skulle berättas om våld mot unga kvinnor i Iran. Arrangören beslutade att filmandet och ljudupptagningarna skulle avbrytas, vilket möttes av högljudda protester från de båda kvinnorna, som nu också hade en man med sig. De lämnade lokalen med buller och bång efter att vi i publiken givit arrangören vårt stöd. Kraftigt försenade kunde kvinnorättskämparna fortsätta sina viktiga vittnesmål om hur flickor utsätts för misshandel, incest, våldtäkter, hedersmord, tvångsäktenskap, prostitution och trafficking. Iran har bland de högsta talen av självmord bland kvinnor, där den vanligaste metoden är att sätta eld på sig själv.

Malin kände igen en av kvinnorna från förra året (hon i brunt), då fredspristagaren Shirin Ebadi kallades för lögnare och de filmade sig själva medan de saboterade de seminarier som uttryckte regeringskritik. Allt för att dokumentera sina dåd för sina uppdragsgivare, troligen.